En vecka kunde jag ducka det löpande och operativa arbetet. Vecka två var det svårare att skylla på att man just landat på stolen. Genast blev prioriteringen av min tid så mycket svårare att hantera.
Det finns saker som behöver hända nu, som kanske redan har börjat hända. Varje sådan företeelse – ett sponsorskap som kan aktiveras nu men inte nästa vecka, ett projekt som kan dokumenteras nu när det händer men aldrig mer eller ett tips om en nyhet för hemsidan som blir för gammal om den inte produceras nu – är en chans att omedelbart sätta sin prägel dels på hur vi kommunicerar, dels på hur arbetsflödet ser ut.
Helst skulle jag vilja vänta tills jag har allt klart för mig: vilka resurserna är så jag kan prioritera, vilka målen är så jag kan välja vad som är viktigast, vad huvudbudskapet är så jag kan få rätt ton. Det är bara det att tillståndet av fullständig kunskap kommer aldrig att inträffa och chanserna som kommer idag kanske inte kommer tillbaka.
Så den här veckan blev en strid mellan behovet av redan nu använda de chanser man får att forma kommunikationen och att ta tid till att sätta sig i helikoptern och försöka förstå vad som är viktigast och borde vara i fokus. Förmodligen en strid man aldrig kan vinna och som kommer fortsätta varje dag.
Trösten är att det är bara genom summan av många små konkreta beslut och åtgärder som man någonsin har förändrat någonting. Planer i all ära, men de har en tendens att fastna på papper.